En guldkant vid namn Romain

På min tågresa genom livet hoppar jag ibland av på de mest oförutsedda stationer. En sådan station var när jag skilde mig, skrapade ihop det lilla av mig som fanns kvar, omhuldade mina barn, och började gå framåt.

Ganska snart var den inre revolten ett faktum, jag ville stå högst upp på barrikaden och skrika -ha, där fick ni, era jäääävlar;
SÅ, jag började dansa breakdance!!! Jag var 34 år gammal (ung) och gjorde min egen lilla revolt helt för mig själv, utan att det störde någon. Underbart. Några brytna knogleder senare hade jag stått på barikaden och skrikit länge nog. De extremaste baggyjeansen och kepsen som satt på sne åkte av och jag klev ner igen, lugnt och stilla.

Dansen fortsatte jag med, dock, och den är idag min frihet. Inte för att bli någon stjärna, utan bara för att få behålla mig själv, och glädjen jag fann. Varje vecka tar jag klasser i house, street, jazz mm.

En annan stor fördel är att jag har fått chansen att arbeta med några av de bästa!! En ung kille som hjärtat klappar varmt för är Romain Rios, en burrhårig yster fransos med varm och djupt betraktande blick. Han har gåvan, att se hur man kan förmedla genom dans, att lyfta dansarna till den nivå där han vill ha dem, att förmedla känslan i musiken och att fånga publikens inre.

Till eftertanke är en röd tråd i hans shower, han skapar inte utan mening, han levererar  alltid och du får det till dig, klart och tydligt. Går man till en show koreograferad av Romain Rios ska man räkna med att man får något med sig hem. Inte något konstnärligt obegripligt mumbo-jumbo, inte heller något standardiserat ut tjatat, utan något alldeles helt eget och unikt, smärtsamt vacket och fullständigt begripligt. Man behöver inte vara någon kulturpersonlighet eller dansvetare för att ta denna fransos till sig. Han är liksom både svårtuggad och lättsmält på en och samma gång.

Den 3 och 4 maj sätter han upp en av sina senaste shower, "In my Book" på Medborgarhuset i Eslöv, denna undersköna art deco byggnad. Jag kan inte nog rekomendera er att gå och se!! Klockan 19.30 båda dagarna. Ovanför detta inlägg kan ni se en trailer gjord på showen "In my Book" och här under kan ni se en annan Rios-skapelse, nämligen "Sweep" (dvs om det fungerar att lägga en länk så som jag gjort). En dans som handlar om cancerns svarta makt, hur den kryper sig på, slukar och förgör. Uppmärksammad och hyllad av cancerfonden i Sverige. Kan man vara annat än stolt, över att ha fått en sådan sinnligt kreativ hjärtinnerlig empatisk vän...
Med ödmjukaste respekt
/Aprilla

https://www.facebook.com/profile.php?id=748235518&ref=ts#!/photo.php?v=218380591514665

TrädgårdsEuphoria

Just nu ser jag fram emot min trädgård, som formligen väller över med blomster och växtlighet. Får (nästan) alltid ett euforiskt ryck på våren, och rotar rent bland pinnar och buskage (sen tar den cirkeln slut). Det är så själanjutande att se alla blommor ta fart. Har förmånen att vara omgärdad av denna trädgård, som någon en gång i tiden verkligen lagt ner sin själ i, och allt jag behöver göra är att underhålla lite, så avlöser blommorna varandra. Gammeldags och pittoreskt, passar Aprillor utmärkt.

Däremot har mina äppleträd varit betungande. Tredje året i min trädgård och det har inte sågats någonstans (fyra äpple och ett päron). Familj och trädgårdsduktiga hur suckat och himlat med ögonen åt mina enorma träd (som är alldeles krumbuktiga, bångstyriga och vackra). Man MÅSTE beskära....

Har sett mig själv hängandes högt upp i kronorna med motorsåg i högsta hugg, och visst, bara tanken är alldeles för betungande. I år gick jag dock loss på mitt lilla träd, klipp klipp, såg såg, ni vet hur det blir när man börjar, det känns så bra, så bra att man inte hejdar sig i tid. Resultatet blev ett benigt och grenlöst lite äppleträd. Tittade sedan på de stora och ramlade ner i stolen av insiktsutmattning.

Det var då jag började surfa runt och hittade odla.nu (odla.nu, jag älskar er). Där skrev någon att anledningen till att man beskär är för att hålla träden i sådan form att det skulle vara snabbplockade (tid är pengar, som vi vet). OM man inte alls brydde sig om fruktkvalité, mängd och storlek. OM man bara lät frukten falla till marken och lät djuren äta (jodå, mina hundar är äppelkäcka). OM man hade gamla träd -  ALLT detta var JAG och mina TRÄD - då skulle man strunta i att beskära, låta träden bli naturligt ystra och vildvuxna, vackra i sitt massblommande. Låt dem vara, titta på dem, njut av dem. Fattar ni vilken grej!!! Odla.nu lyfte ur ett helt stengärde ur min ryggsäck. Nu tittar jag och njuter. Inget mer ångestladdat betraktande. Här sitter jag i mitt pepparkakshus, med byns vackraste träd



Undringar&Förundringar

Smarta snillen spekulerar är jag ibland. Även om jag inte alltid är så där värstans smart och snillig, så spekuleras det - likt ett smart snille. Det kan handla om min djupa förundran över varför flygplanet har flytvästar när båten inte har fallskärmar, eller varför man får ha övervikt på magen men inte i väskan när man ska ut och flyga, eller hur det egentligen är möjligt att ringa med mobiler, sådär bara rakt ut i luften, till någon i Kina, eller ännu värre hur bilden jag skickar rakt ut i universum kan hamna exakt hos rätt mobilmottagare, utan att bilden ramlat sönder och alla pixlar är huller om buller. Det borde faktiskt egentligen vara helt omöjligt. Värden vimlar av märkligheter, och märkligast av allt är att det finns sånna som kommer på dessa märkligheter, innan de finns liksom, så kommer de på OCH skapar dem. Hur vet man ens var man ska börja. Då är man sannerligen en uberinnovatör (med prickar över u:et). Fast det finns ju en grupp som slår mig som än märkligare, utöver allt vettigt förstånd, och det är the bad ones, elakingarna, styggingarna. Människor som har så mycket dåligt i sig att det bara rinner över och spiller ut hela tiden. Det är ju inte som så att de är märkligare på så vis att det imponerar, inte alls. Det är bara så konstigt att en kropp orkar med all den negativa energi som måste susa i ett oändligt brus i genom dem, utan att totalkollapsa. Då måste man på någotvis avskärma sig från sigsjälv, inte känna och tänka. Hur är det ens möjligt (om man nu inte har en tråkig diagnos i bagaget som möjliggör diverse skrupellösa handlingar, eller omöjliggör ett sunt förnuft).

God VS. Ond

Skillnaderna på det onda och det goda finns, vissa självklara andra tänker man inte så ofta på.

Men, om vi nu tar ondska och godhet hos människor, och alltså räknar per capita, finns det betydligt jätte över många fler av de goda, än av de onda. Varför är det då så att vi (ja, jag vill titulera mig själv ibland de goda, därav blir det ett vi, jag har nämligen (utan att de vet om det) förenat mig med dem)inte tar över världen med storm?

Jo, tyvärr är det så att ondska är en drift, som driver dessa människor. De förenar sig med likasinnade och driver på olika elaka och misslyckade försök att få igenom sitt budskap. Ondskan hittar alltid sin näste och binder starka band, antagligen för att de är en minoritet som känner att de måste hålla ihop.

Godheten däremot är ett behag, som behagar oss alla. Vi sitter där och småler i välbehag, känner oss trygga och har ingen som helst drift att förena oss på organiserat vis, för vi finns ju överallt. Vi känner oss inte som ”outsiders”, herregud… vi kan ju hitta likasinnade överallt hela tiden, så varför anstränga sig.

Det märkliga är att det finns tillfällen då alla vi goda kan tänka oss att binda starkare band, förena oss och kämpa mot utpekat mål. Det tragiska är att vid dessa tillfällen drivs vi inte av godhet utan nästan alltid av ilska och hat. Vi har suttit och blivit provocerade(av någon ytterst elak såklart) i all vår godhet, och där minsann, när vi blir förbannade så ska vi jävlar visa …(morr morr morr)

Varför kan inte godheten driva oss? Kärleken och respekten för medmänniskan. Varför kan inte det förenas oss så vi kan smitta ner världen med vårt budskap?

Kanske är det först när ondskan härskar, när det onda har tagit över, och det goda är i minoritet som vi kommer göra oss hörda. Hallå, haalllåå (diskret handvinkning) här är vi och om ni ursäktar så skulle vi bara vilja… Människan slår tydligen alltid bäst i underläge. Frågan är bara om man vill att det ska gå så långt…

Men, visst... jag är inte uppgiven... än, för vi är faktiskt i jättemajoritet... pilutta er!!!!

Aprilla Thell - frilansande levnadskonstnär, det är jag i ett hasselnötskal, eller jag i ett paranötskal (för de är så mycket godare). Kanske är det just så bloggen skall heta istället, Aprilla Thell - frilansande levnadskonstnär (även om not vetenskapligt just me kanske egentligen säger samma sak). Idag tänkte jag berätta storyn om när jag skulle till doktorn med min sjuka dotter... parodi a la megamaximum.

VÅRDCENTRAL KÄRRÅKRA, ALLTID REDO!

  Mitt så vanligen välplanerade, om än tidsoptimistiska jag, fick sig en liten akut omplanerings-invit då dottern en morgon klagade på att det sved när hon kissade. En snabb koll av mamma undersköterska bekräftade dessutom blod i urin. Men, som ensamma-mamman är man otroligt effektiv vid händelser som akut pockar på agerande. Alltså, ingen skola för dottern, läkare behövdes för medicinsk hjälp och jag hade lovat att ”rodda” scenen på Medborgarhuset med dansmatta till Eslövs egen älskade dansdocka Annette Losell. The show must go on heter det ju, och så är det!

   Testade ringa vårdcentral Kärråkra, utan resultat, då de inte öppnade slussen innan 08:00… piiip. Det var då den kom, den geniala (och bevisligen obriljanta) idén om att jag skulle kunna springa inom Kärråkra, prick klockan åtta, när jag passerade, på min väg mot Medborgarhuset. Sagt och gjort, hundar snabbkissades, söner lämnades vid buss respektive skola och dotter fick åka med, så att hon var i ständigt stand-by läge för läkartid.

   När vi tillsammans skred in i Kärråkras lokaler var de tomma. Väggarna ekade, inte en kotte… förutom, damen i glasbåset, kassörska eller receptionist är kanske rätt titel. Hon satt där och jag klev in med mitt vänligaste leende, och förklarade mitt ärende, med frågan om det händelsevis skulle kunna gå att ordna fram en tid nu, eller under dagen, åt oss.

  – Jaauu kan enntee sidda här o ta imod tidsbeställningar. Iblann har jag jättelånga köer in hid. Hur skulle de se ud, om alla kom för o boka tid ovanpo de.

Jo, jag ska inte fortsätta skriva som hon talade, men så var det. Hon kunde aldrig, inte ens nu vid ekande tomt väntrum, tänka sig att frångå den fyrkantiga bubbla av vad som ingick i hennes tjänster. Man var tvungen, förklarade hon, att ringa in och boka tid.

  Jag gjorde en snabb inre överläggning och beslöt mig för att behålla min trevligt-bemötande kostym på, och tänkte att kanske sambandscentralen för läkartidsbokning var förlagd i Haparanda, och alltsåledes utanför glasbursdamens jurisdiktion. Snabbt fiskade jag upp min Sony Ericsson och såg frågande ut.
– Kan jag ringa nu??
Mitt flaxande med mobiltelefonen resulterade i en vilt bekymrad blick hos damen och hon deklarerade högljutt
– NEJ NEJ NEJ, ring inte med den härinne (fast med samma dialekt som tidigare). Då sätter du igång brandlarmet, och det vill vi iiiinte.

   Det var då jag kom med det ultimata förslaget! Om jag gick alldeles precis utanför ytterdörren, kunde jag då ringa in? Med sitt vänligaste leende bekräftade damen att det var en ypperlig idé, och tillade

– och har du tur så har vi tid direkt, och då kan du ju bara gå rakt in igen.

   Genom väntrummet på väg ut konstaterade jag att det var lika tomt än, inga inbokningar eller akutsjuklingar här inte. Ut genom dörrarna till den gråmulna morgonen. Ett sakta drippande regn valde att göra oss sällskap, annars ingen. Tom parkering. Jag ringde direkt och hamnade om möjligt än mer direkt i en telefonkö.

   Så där stod vi, en liten dotter och en dansmattstejp-inkallad mamma, en rå fuktig morgon, utanför Kärråkras dörrar, huttrade och väntade, på att kanske få komma in. När dottern efter en kvart pep om att hon frös och tiden började rinna ut för mig, tog jag dagens andra stora (och lite briljantare) beslut och knappade in vårt telefonnummer för uppringning av, ja, vem det nu var, som skulle kunna tänka sig att bistå mig med tidsbokning.

   Slutet? Jo, vi gav oss iväg och utförde inplanerade sysslor. Vid kl. 12 ringde en dam som gav oss en tid 14:20.

Om bokningspersonalen sitter i Haparanda? Nä, de sitter i rummet sidan om glasbåsdamen. DET informerade hon glatt när vi dök upp igen, och jag undrade över den extremt långa telefonkötiden. Jo sa hon, det är ju sköterskorna i rummet här intill, som sköter bokningen, plus sitt sköterske jobb, och de är ju bara halv styrka idag, två sjuka.

Men OJ!!! Tänk vad det då underlättat om ni bara frångått er princip just idag och bokat in ett besök åt oss hos sköterskorna i rummet sidanom, sa jag inte, tyvärr.                                       /av Aprilla Thell - Frilansande levnadskonstnär

Tror personligen att jag får ett message - loud and clear - när jag lyckas radera min första post tre gånger utan att jag märker att jag gör det. Liksom ett finger plötsligt (utan min vetskap) trycker på en tangent och vips är allt borta. Visserligen brukar inte Gud stryka mig medhårs men helt ärligt tror jag inte han motsätter sig lite bloggande... eller? Annars är han bra att skylla på, precis som Ingen var, när man var barn. Det var aldrig Någon som hade gjort något, det var alltid Ingen... och nu är det Gud (jo, jag är så långt från troende att man inte ens kan skåda mig i ett microskop). Men OK, visst, herr blogg Gud, är det så här vi ska ha det......(sade hon för sig själv och la envist in nattens blogginlägg EN GÅNG TILL(och försökte hålla sina fingrar i styr))(älskar parentesparenteser)

Replik till Sonja Åkessons självbiografi (replik till Ferlinghetti)

 Hektiskt flyger livet
i pepparkakshuset på Sandgatan 9
pluggar dansar jobbar, rastar ungar och hundar
städningen hinner aldrig ifatt
maten blir till i en hast

 Mitt liv är intensivt
bor i byn som lämnas av buss varje heltimme
Svensk och medelklassfostrad
Läste om konst och lyssnade på Bach
Föräldrarna ville annat, unga örnar och scouting

 Jag köpte gitarr och trummor
väntade på att bli omfamnad av musikaliteten
bli en i det revoltiska bandets gemenskap

 Lyssnade på Lundell, klädde mig trasigt
Extraknäckte med kompis hos hennes farsa
Papper i högar, kopiera och häfta
sortera och samla
Musik och flickfnitter dallrade mellan väggarna
lönen spenderades på taxiglamour och sprit

 Yngst i kullen, föräldrarnas sista skapelse
Levde på ögats charm och litenhetens oskuld
Klättrade i träd och smet till ortens flygfält
Gömde mig i hangarer och låtsasflög
Hängav mig åt idrott och volleybollsgemenskap
gick vilse i tonåren
fann konstnärssjälar och brukade rusbarheter
Balanserade på eggen utan att falla
Ilsken anarkistisk skrikande protesterande
Räddade herrelösa vilsna hundar, som inte var älskade av någon
Såg vänner traska i knarkträsk,
Slängde ut livbojar och höll dem över ytan

 Poetiska perioder i märkligt sällskap
Barnvisor skapades bakom stearinljusets sken
Jag var ung och odödlig
såg vänner trampa igenom
tappade greppet om livbojen och såg dem sjunka
långt bortom unga örnars oskuldsfullhet och scouternas knopar

  Jag har legat i sovsäck och sett
När de unga fnittrande flickorna fick följa med
scouternas ledare, på märkliga utfärder i mörkrets skydd
Jag har fått lära att vara nöjd
inte se över kullen efter mer
Att lita på de som ansetts pålitliga
intalad att faran jag såg inte var rätt
Förd i svenska faunan, enkelhet var en dygd
Vem är du som vill till Louisiana
Varför vill du skåda världens hörn

 Jag har berusat mitt sinne,
drabbats av oförstånd och lekt
med livet som insats
jagat framtid och flytt nuet
Studerat människor
adderat fantasier
Kryddat livet, på min gata i stan
förälskat mig i tillgängligt och otillgängligt
drömt om möjligt och omöjligt
visionerat och desillusionerat

 Lever ett aktivt liv
med bas på Sandgatan 9
knytpunkt, viloplats, trygg vrå
som ett inre rum

 Gav mig av innan jag fyllt arton
Till en tvåa delad med min systers vän
Slog mig fri från en fångenskap som inte fanns,
ställde mig på banvallen och vrålade –Där fick ni allt!

 Med en pappa kvar i gammeltidens herrighet,
servad av en mamma i utvecklingsförvirring
från förgjord till frigjord
som alltid fick säga fy högt och applådera i hemlighet

Tankarna rusar
jag försöker vila ifrån dem
Jag har fött tre barn
Påbörjat hundratals projekt
som jag aldrig avslutat, den där förbannade cirkeln
löper aldrig linan ut
Jag har uthärdat elakheter
tigit och accepterat min plats
Jag har legat sömnlös under månens sken
sett trädet vaja utanför
Vandrat i korridorer med döda
bland själar som ingen kunnat rädda
Vandrat i korridorer av galenskap
där inget förnuftigt funnits att finna

 Jag har skapat sandslott
Grävt med spadar, skulpterat med händer
Sett mormors skrynkliga hand stryka över undulatens gröna fjäderskrud
Hört flickans gråt, när cancern åt på hennes kropp
Jag har drabbats, sörjt och överlevt

 Jag har skakat om människor
som tror de är fast
Ryckt upp deras rötter och sagt att det finns mer
sett folk vakna och kliva av
Självförtroende och livsinsikt
Från börda till skratt

 Finner ett inre lugn
på Sandgatan 9
Låter litteraturen förföra mig
funderar analyserar
tiden susar
Jag har fött tre barn som blivit stora
Vandrat ifrån elakhet och illvilja
Mött kärlek utan tillstymmelse till förtryck
fyllt av erotik och längtan
kyssar och smek

 Jag läser tidningen om söndagar
Söndagsabonnemang
Försöker ta in allt med allvar
nyheter som skapar skev världsbild
Kontaktannonser med hopp och förtvivlan
Dödsannonser med sitt definitiva slut

  Jag försöker minimera risker
för att skona min familj
sjukdom och elände
bort med alla E
och kemikaliestinna margarin
Försöker vända ryggen åt det prefabricerade
Lägger tilltro till enkla råvaror

 Hittade livselixir
i en dansstudio i stan
Är där med mina barn
så ofta jag kan
Lever ut en längtan
Svettas ut passion
Låter musiken flöda och håller min kropp i form
Träningspass i sällskap
musik, gemenskap och glädje
av vikt i en tid, där vi valt att sitta still

 Mörkret är mitt hot
min rädsla min fara
min skräck min ångest
min börda
Jag har tappat förmågan att andas
Känt hjärtat explodera i min kropp
Jag har trånat längtat och älskat
utan att känna hopp
Jag har sett världens lidande
och tigit tyst i skam
över att inte skattat min förmögenhet
Att vara fattig i ett rikt land
i skydd av Sveriges bolsterdun
där fattigdom mäts i julklappsantal och tjock-tv  innehav

 Jag är formad av uppväxt
socialisering, omgivning och arbetsplats
Jag är given glasögon att skåda med
iltrerade av livserfarenheter
Jag har insett att mina egna åsikter är färgade och färgar
Jag har insett att principfasthet är såväl en fälla som ett guldfat
Jag undrar hur snabbt jag måste uppleva
hur långt jag har kvar
Vore jag nöjd om allt tog slut nu
Vill jag veta innan, eller ska det bara ske
Har jag gett mina barn tillräckligt
normer och värderingar
Kan de klara leva
utan mig

På Sandgatan 9
Sjuder det alltid av liv
Döden är inte närvarande
vi har alla givits ännu ett år
Tänker på bröder och dålig kontakt
där prestigen klampat emellan med elaka steg
Förorättad och stolt i väntan på
jungfrulig ursäkt
Jag ser mina systrar
som vandrar olika spår
Trygghet eller frihet – vilket verkar bäst

 Jag ser tillbaka
och hör mitt skrik
min olycka min litenhet
i händerna på ett dåligt val
Från rebell till ynkling,
tog lite mer än en kvart
stilla vaggad in i tron
att denna verklighet var sann
Jag ser tillbaka
på henne, som inte var jag
Jag tror hon är
i ett annat land

 Jag ser på henne och förstår
Varför jag känner trygghet i ensamhetens hand
Varför jag låser och stänger,
trygg i det som är mitt
Varför jag backar och värjer,
granskar under lugg
Står stadigt vid min fyrfota vän
stryker hennes päls och andas igen
Jag tillåter mig vara den skygge i mitt hem

 Träder in i centrum
vädrar åsikter
chockar och berör
analyserar och agerar
på stadens torg
Gladast på festen
Flörtigast med sprit under västen
Inget skådespel bara sann lycka
i det liv jag tagit tillbaka som mitt

 Jag utvecklar och möjliggör
men behöver aldrig mer försköna
Tar tillvara och tillgodogör
utan att försaka
Finner att mitt liv styrs av mig
väljer mina vägar att gå
Utvecklas av barn och vänner
har massor av kärlek att ge och få
Livet sjuder och sjunger i min kropp
Den enda egentliga skräck jag har
är att någon ska fälla mitt ben och säga STOPP

                                                                                                                                       /Aprilla 2011-11-01